Sommarö skidspel

(Skrivelsen är ur Sommarö skidspels 25 års jubileumsskrift utkommen 1984)

Ärade tävlingsdeltagare
Bästa publik

Sommarö skidspel arrangeras i år för 25. gången. Traditionellt är detta en högartad presentation speciellt här i skärgården med varierande väderlek. Fast vi inte mera har på programmet backhoppning, bjuder vi på riktig skärgårdsterräng som kommer att kännas i musklerna på skidtävlarna, både unga och äldre. Skärgårdens vänner i Esbo har alltid satt mycket vikt på lyckandet av skidspelen. Både spåren samt det tekniska genomförande t.ex. snabbheten av resultaten har årligen finslipats.

Vi vill detta jubileumsår rikta vår tacksamhet till alla som är här samt donatörer och medlemmar som aktivt deltagit i skapandet av skidspelen, arbetat den till fromma och gör det allt fortfarande.

Lycka till
Bengt Dahlqvist

Skidsporten är den idrottsgren som följt med allt från det Skärgårdens Vänner i Esbo r.f. (SViE) grundades, år 1906. Skidorna var ett naturligt fortskaffningsmedel vintertid då vägarna mera sällan var plogade och snön låg i meterhöga drivor. Skäriborna har alltid varit av segt virke med utpräglad kampanda, oftast mot moder natur. Naturligtvis blev därför viljan till kraftmätningar föreningsmedlemmar emellan. Vilket år de första tävlingarna hölls kan ej här förtäljas men de hölls som s.k. sträckskidningar ute på isarna.

Den tidens utrustning lämpade sig inte för tävlingsskidning i terräng. Skidorna var breda och bastanta, ofta tre meter långa, gjorda för att bäras i skogarnas lösa snö eller över spårlösa vindpiskade fjärdar.

Sträckskidning på isen. Svinöbacken sedd från havet.

En läderrem över pjäxnäsan tjänade som bindning och stavarna bestod av käppar från skogen, som man barkat och försett med en fanerskiva och en hästbrodd till pik. Klädseln var långtifrån dagens smidiga tävlingsdräkter. Pojkarna hade puffbyxor och pjäxor och flickorna hade långa kjolar. Man ställde upp sig i en lång rad och vid starternas kommandorop bar det iväg runt någon holme och tillbaka till startplatsen. Något problem med tidtagning uppstod inte utan ordningsföljden i mål var utslagsgivande. Så har det berättas att det gick till då seklet var ungt.

Det finns ingenting dokumenterat från föreningens tidigaste tävlingar. Resultatlistor ansågs onödiga, alla närvarande såg med egna ögon hur det gick, och kameran var mycket sällsynt.

An efter blev det dock mera allvar i leken. Gamla ortsbor kan från 1920-1930-talet berätta minnesvärda episoder vilka dock tillsvidare inte finns upptäcknade. I Mataskär folkskola ordnades skidtävlingar för eleverna och sannolikt därifrån inspirerades ungdomsföreningen som redan tidigt ordnade årliga klubbmästerskapstävlingar. Från denna tidiga verksamhet finns t.ex. en vacker silverkanna i prisskåpet på Vikingaborg. Inskriptionen ”VANDRINGSPRIS FÖR FLICKOR” berättar föreningens forna damers framgångsrika slit i skidspåret, möjligen redan före 1920. Andra pokaler minner om ungefär samtida framgångar, möjligen av ungherrar!

Från 1930-talet finns säkrare uppgifter. Då skidades en lagtävling mellan ungdomsföreningarna i Esbo om ett vandringspris, en väggklocka, som hemfördes av Skärgårdens Vänner för alltid år 1936. Klockan pryder nu Vikingaborgs vägg efter att ha ”tagit på näsan” då spånskivor ersatte spännpappret. Skärgårdens skidlöpare deltog också många år i följd i SFI-mästerskapen. inom Skyddskåren erövrade skärgårdsborna många fina pris men den historien hör inte hit.

Kontakten mellan Skärgårdens Vänner i Esbo och Kyrkslätt Skärgårds Ungdomsförening var livlig före andra världskriget. En lagtävling skidades med start varannat år vid Vikingaborg (tidigare Bibliotekshuset, Biblo) och Runhälla. Lagen bestod av två seniorer, två juniorer och två damer. Kamperna var jämna och spännande, SViE-pojkarna skidade bättre men Kyrkslätt-flickorna vann slutstriden som stod på sekunder. Kyrkslätt drog slutligen det längsta strået och hemförde vandringspriset för alltid. Nämnandet av namn är alltid vanskligt, men bröderna Ossi, Leo, Gösta, Helge och Bror Winqvist, Rafael Heimberg, Viljo Kääriäinen, Otto Söderholm och Henrik Burmeisters har framgångsrikt fört föreningens färger, vallade av alltid villiga Sjögrenar som med hemkokta dekokter väl konkurrerade med de i handeln förekommande skidvallorna.

En annan duell blev år 1938 inled stafettskidning 10x 5km, avbruten av krigsutbrottet 1939 medförde en annan typ av skidning. Vid evakueringen av Porkala-området flyttade en del Kyrkslättbor till Esbo, varefter kamperna återupptogs. Tävlingsandan blev aldrig såsom förkrigstida varför kamperna nedlades efter ett par år.

Helt i glömska hade dock inte skyddskårens insatser inom t.ex. skidsporten fallit. Den hade givit möjligheter att skörda lagrar även utanför Esbos gränser. Därför kom småningom yngre förmågor att återuppta tävlingsverksamheten inom SViE med skidskytte i Mataskärterrängen och Kimlaxbacken, vilket sedermera blev upptakten till Sommarö Skidspel.

Under den mest fruktansvärda mänskliga farsoten, kriget, då unga män offrade sina liv för fosterland, låg skidsporten nere. Endast mindre skol- och byatävlingar genomfördes. Esbo idrottsförening kom att i efterkrigstiden stå som samlande kraft och arrangör av klubbmästerskap o. dyl.

Då Hans Lindstedt år 1952 flyttade från Fiskars till Sommaröarna hämtade han i bagaget intresset för backhoppning. Backåkning med ”skvätta” som bar 5-6 meter med vanliga skidor hade ungdomarna prövat, men backskidor var något helt obekant.

På Mataskärsvägen vid Kimlaxbergets sluttning mot norr fann man en lämplig brant. Av kullfallna träd byggdes ett ca. två meter högt ansatstorn och en liten skvätta. Hopplängden om 10-12 meter uppmättes och t.o.m. kretsmästarskap avgjordes i backen.

Kimlax hoppbacken fotograferad bakifrån. I bakgrunden Mataskär och Granholmen.
Bild: Paul Kylander/Esbo Stadsmuseum

Hoppbacken, Kimlax vid Mataskär.

Detta gav mersmak. Sökandet av en större backe resulterade i fyndet av en på Bergös nordsida, nära Sävasunds vägskäl, belägen branta sluttning. Markägaren, trädgårdsarkitekt Hemming Juselius, var tillmötesgående. Han gav lov att bygga en hoppbacke med hopptorn, samt att fälla träd som stod i vägen. Dessa träd samt virke från Svinö gamla ladugård, som samtidigt revs, gav det material som behövdes för tornet.

Talkoandan inom föreningen sättes på prov, och efter två höstars många hundra timmars arbete var backen färdig. Hasse visste hur profilen skulle se ut, arbetet utfördes utan ritningar med ögonmått. På den tiden användes ännu tum som längdmått, se. Spännande var premiärdagen då första hoppet gjordes av Hasse Lindstedt, 18,5 meter av backens beräknade maximala 25 meters hopplängd.

Bergö hoppbacke mellan 1950-1959. Bild: Esbo Stadsmuseum

Intresset för backhoppningen växte inom föreningen och inom Helsingforskretsen. Ik Örnen, Kilo If, Sibbo Vargarna och SViE mönstrade snabbt ett femtiotal backhoppare. Populära blev kombinerad tävling där poäng för backhoppning och skidlöpning räknades.

Med hoppbacken och god skidterräng på samma plats uppstod tanken på en större tävling för de nyländska skidlöparna och backhopparna. Föreningen införde i Sport Pressen en annons med inbjudan till Sommarö Skidspel. Namnet kan tänkas vara inspirerat av Lahtis Skidspel dit föreningens medlemmar reste flera år med abonnerad buss. Spelen och arrangemangen kring Sommarö Skidspel uppskattades väl och var under många år ett av de större skidarrangemangen i Nyland.

År 1960 byggdes en omklädningsstuga med donationsvirke av direktör Bjarne Blom, backens närmaste granne. Följande år var dock så snöfattigt att Skidspelena måste inhiberas.

Torbjörn Plutén på väg till tornet.

Koppin vid Bergö hoppbacke, 1962

Tävling i Bergö hoppbacke, mellan 1950-1959. Backen brann ned 1964.
Bilder: Esbo Stadsmuseum

Då årliga tävlingarna samlade allt flera deltagare tills den röda Hanen i maj 1965 förstörde omklädningsstugan med ett antal däri förvarade skidor. Backhoppningen föll därmed ur programmet och skidspelen flyttades till Vikingaborg, som ansågs vara bättre genom att buffetten kunde arbeta under tak och terrängen verkade intressant. Bebyggelsen med sina vägar visade sig dock besvärliga samtidigt som behovet av parkeringsutrymmen årligen växte.

Skidtävling vid ”Biblo”, Vikingaborg, i Sökö.
Bild: Esbo Stadsmuseum/C.G.Rosenberg

Gerd Lindfors från SViE.

År 1972 kontaktades Sommarö Martaföreningen med sin stuga nära Skata vägskäl om möjligheterna att tävlingsdagarna få hyra in sig i Martastugan. Där har skidspelen arrangerats sedan dess.

Sommarö Skidspel 1973 vid Skata vägskäl. Bild: Esbo Stadsmuseum

Prisutdelning i allmännaklassen 1978. Frv. Christer Lostedt KyIf, Bjarne Wassholm Ingå IF, Kurt Dannholm IK Örnen, Stefan Simonen Ky IF och Björne Wikner Ky IF.

Då man bläddrar i resultatlistorna ser man generationsväxlingarna. Samma släktnamn men mammas eller pappas förnamn. Otaliga är de litrar av svett som flödat i våra spår. Viktiga för Sommarö Skidspelenas genomförande är de nylänska flickor och pojkar som svettas på våra banor, som sett nöjda och glada ut efter genomförda tävlingar.

Viktiga är alla de föreningsmedlemmar som gjort allt det arbete som hör tävlingarna till. Det är röjare och spårdragare, starters och tidtagare, vägvakter och parkeringsvakter, parkeringsplatsplogare och buffet och kansli, samt donatorer och sponsorer inte att förglömma.

Till alla dessa vill Skärgårdens Vänner framföra ett hjärtligt tack, hoppas på många framtida skidspel en frisk ungdom till fromma.